I frågan om vad som är meningen med livet står jag ofta handfallen till intet. Jag anser livet i sig vara meningslöst, allt outforskat oväsentligt, djur som dör ut oviktigt och mitt eget liv, inte allt för oväntat, detsamma. Många tror att livet på jorden är som en droppe tagen ur en bägare. Alla själar tillsammans är den totala vattenmängden, medan jag och ni för er själva är en droppe. Vi som droppar ska lära oss allt vi kan för att sen återgå till bägaren lite visare. Tänker man så, så känns livet rätt meningslöst. Vad finns det för poäng med att starta på ett ställe och sedan komma tillbaka till exakt samma ställe? Om än lite visare…

En sak som jag kunde komma på var de gångerna man är lycklig. Att vara lycklig är att vara levande, och att vara levande är livet.

Men det skadar egentligen hjärnan att överhuvudtaget fundera på vad meningen med livet är, eftersom oavsett forskning, intelligens och hypoteser så kommer ingen komma fram till något vettigt svar som gäller för varje människa, djur eller bakterie.

För att tänka i en liten låda och förminska allt detta storslagna tänkande så kan min plats på jorden vara någonstans att starta.

Jag är en schizofren love junkie som hatar och älskar kärlek. Vi människor är ju födda med känslor. Tillexempel de fantastiska ögonblicken där fjärilarna fladdrar helt galet i magen, första, andra och tredje kyssen, när man känner att man vill ge skålen med mest glass i till någon annan till sig själv eller bara pirrar sönder när man får hålla hand, sitta tyst framför en film och vara nöjd med bara det. Då infinner sig lyckan som är meningen med livet.

Jag vill att livet ska vara som på film. Det ska vara kärlek vid första ögonkastet och happy ever after. Men om livet bara var bra så hade jag inte haft ett tal om det.

Kärlek är världens sämsta grej också. Att fortsätta vara kär när man gjort slut och må dåligt i månader, att vara avundsjuk, att vänner, familj, skola, jobb och att vakna känns meningslöst, att tappa motivation och livsgnistan. Att inte få det man vill. Allt detta suger.

I textutdraget Den Unge Werthers lidande av Johann Wolfgang von Goethe kan vi läsa om Werther som bli hopplöst förälskad i Lotte som tyvärr är förlovad med Albert. Werthers liv speglas av att i omgångar tro att Lotte är kär i honom också, eller att hon inte alls är det. Werther kan inte ta att Lotte inte vill ha honom tillbaka och väljer självmord som utväg.

Självmord är ett själviskt och fegt slut på livet. Trots det kan jag förstå Werther eftersom känslan av att bli lämnad är som om man tagit alla bra stunder man haft ihop, tryckt ihop dem till en liten boll, gångrat dem med tretton och sen gjort bollen till något dåligt. 

Skillnaden på Werther och de flesta människor är att det går över. Det blir bra. Det blir alltid bra hur mycket det än suger för tillfället. Vår instinkt är att överleva, lära oss av misstag och gå vidare. Och där kommer vi tillbaka till den bra kärleken igen. Jag tror egentligen inte att man någonsin blir nöjd för det kommer alltid gå att hitta saker som är fel. Det positiva med livets utveckling är att vi alltid kommer sträva efter något bättre. Även om denna strävan egentligen bara är att göra oss själva bättre.

Så kärlek kommer alltid att vara fint, för de dåliga och onda känslorna försvinner alltid när vi gått vidare. Kärlek kommer alltid vara mer glass i den andra skålen. Och kärlek kommer alltid att vara min plats på jorden.

(Vi måste skriva en svenska uppgift om min plats på jorden med anknytning till en text eller sak vi gjort i skolan. Detta är min kära folket).