Blair Waldorf. Jag orkar inte hur mycket jag avgudar henne. Världens bästa har kommit till tack vare henne. Eller ja, det är taget ur en engelsk ordbok men fan vad bra ord det är. Vissa av er har hört det. Andra inte. Ordet är: fortitude. Ordet är ungefär synonymt med själslig styrka. Det betyder att man tacklar allt svårt i livet med en enorm styrks och låter sig inte dras ner av det. Blair Waldorf min kämpe och ordet fortitude är ordet jag alltid vänder mig till när saker känns jobbiga. Det räcker att säga ordet för mig själv så vet jag att mitt beteende är ohållbart vid tillfällen och jag måste tuffa till mig. Tur att hon finns. Tur att fortitude finns, du magnifika ord! 

Jag följer Friends på Facebook och där lägger de alltid upp nya historier om personer som blivit utsatta för mobbing när de var yngre. Och jag blir alltid så himla himla ledsen. Lyckligtvis har jag aldrig blivit mobbad. Men jag minns en dag i ettan på gymnasiet när jag blivit ovän med alla mina favoriter i klassen. När det var dags för lunch så stod jag där i kön, med min matbricka och stirrade ut över matsalen och tänkte "var ska jag sitta? Jag har ingenstans att sitta. Åh herregud. Känns som alla stirrar". Jag gick fram till några andra och bad snällt om jag kunde få sitta vid deras bord. Åt jättesnabbt och sen gick jag in på toaletten och grät. Det här var EN dag. EN lunch. Och det var kanske en av de värsta sakerna jag känt. Ja jag vet vad ni tänker. Kanske inte värsta grejen. Men det kändes som värsta grejen för mig. Det kändes så ensamt. Det som gör att det gör ännu ondare är att det finns folk som känner så här varje dag. Varenda dag i flera år. Och jag har inte sett dem?! Varför har vi inte öppnat ögonen mer för att hjälpa folk som mår dåligt varje dag. Dem som aldrig känner sig inkluderade eller värdiga. Och som är så himla ensamma när de inte behöver vara det? Helt övertygad om att det här händer i alla åldrar. När/om jag blir lärare ska jag piska på varenda sate som öppnar sin mun och säger något elakt eller inte låter någon vara med.  Grejen är att man minns saker mycket längre än andra kanske tror. Du kan rädda någon med en snäll kommentar eller helt förstöra den med något motsatt. Och min grej som inte var "värsta"? Ja, man vet aldrig vad folk tar åt sig av. Så var snälla okej. Alla är vi människor!

Kan vi inte alla bara komma överens om att ifall någon av er känner någon, eller känner någon som umgås med någon som röstar på Sverige Demokraterna eller Svenskarnas parti bara sluta prata med dem. Ta bort dem från Facebook, radera deras nummer, blocka dem på instagram, byt adress. Det här är människor som inte borde få vara med i den demokratiska världen. De vet tydligen inte ens vad demokrati är. Hur vågar ni finnas till? Hur kan ni tycka att ni är värda att finnas till? De människor jag ogillar mer än SD i riksdagen är de som röstar på SD till riksdagen. Ni vet inte ens vad de står för. Och Svenskarnas parti är inte ens människor. De är outvecklade djur som tycker de är lejon i en hord av antiloper. Översittare. Redo att attackera. Jag blir så äcklad. Det är bara inte alls okej. Ni är amöbor. Mindre än amöbor. Blir nästan våldsbenägen när jag tänker på er. Okej, hejdå.

Hej!

Det finns en sak jag har tänkt på. Och den saken är ganska återkommande i mitt liv. Den saken är det här med identitet. Vem man är, vem man vill vara och vem folk tror att man är.

Jag känner mig inte som mig själv, eller den jag vill vara. Jag vill vara allt. Och jag ska försöka ändra på det och bli det.

Jag är trött på att inte utvecklas utan bara vara "Coop-tjejen" som till max lär sig en kod till en ny äppelsort i veckan. Så jag ska utveckla mitt vokabulär och ge mig på att läsa fler böcker detta år än förra. Dels för att jag gillar det och dels för att det utvecklar ordförråd och kreativitet. Så därför har jag köpt två nya böcker.

Jag är trött på att lägga min energi på fel saker och spendera mer tid i sängen än ute "på fältet". Så jag ska börja träna. Man behöver inte kickstarta och köra all in på en gång. Tar det i min takt, så länge det är en takt. Så därför var jag ute och gick/joggade 40 minuter idag.

Jag är trött på att sakna många av mina vänner. Så jag ska hitta tillbaka till dem. Och därför ska jag trappa ner på sängliggandet och komma ut mer. Även om det bara är en timme per dag.

 

Jag är trött på dåliga människor som inte gör mig gott. Så därför ska jag ha de andra tre ovanstående punkterna att fokusera på så slipper jag förhoppningsvis dessa glädjedödare.

 

Det är små mål samtidigt som det är stora mål. För att vill du ändra dig kommer ingen att göra det åt dig. Jag vill liksom känna att jag kan. Jag vill ha mål som jag kan nå och känna mig stolt över mig själv för att jag har åstakommit något. Jag vill känna mig smart igen. Jag vill känna att jag orkar springa minst 5km, no biggie. Och så vill jag vara där för folk lika mycket som jag vill att de är där för mig.

Precis kollat på The Great Gatsby. För det första: WOW vad snygg Leonardo DiCaprio är. Längesen jag tyckte det, men i denna film... Umpf! För det andra: Bra film, lätt att hänga med tillskillnad från boken vid tillfällen.

För det tredje så tror jag att alla böcker som blir film är det viktigt att både läsa och se filmen. Sällan är filmerna bättre än böckerna, för ger man sig hän till en bok fastnar man hårdare i boken än i filmen. Dessutom är det spännande för filmen slutar sällan som boken. Eller att delar av boken tar bort eller görs om. Till exempel slutar "The Notebook" av Nicholas Sparks inte likadant i boken och filmen.

I alla fall... Ett av de sorgligaste bokcitaten jag vet kommer från The Great Gatsby. Började gråta första gången jag läste det, och nästan igen när jag gick in i boken igen nyss.
Det är från slutet, så lite spoiler för er som ska läsa/se filmen. Men det är så fint.

 

Sån total sorg att han hade levt det rika livet, folk hade trivts på hans fester och glatt tagit emot allt hans rikedom hade att erbjuda. Men när det kom till kritan hade han ingen. Det är så otroligt sorgligt. Blir jätteledsen av det och alla snyltare.

En viktig insikt jag kommit till på senaste tiden är att jag bara gillar idioter. Detta är inget skämt. Somliga har en typ vad gäller utseende på folk de faller för. Men jag snubblar snarare för en usel personlighet. Helst ska de vara sportkillar som hade dåliga betyg, de har läst 2 böcker i hela sitt liv, de tycker inte om att prata och ser snarare mig som deras toffel än tvärt om. Och så här har det varit sen jag och Andreas gjorde slut vintern 2010/2011. Tycker faktiskt jag är för smart för dem. Och för trevlig. Och dessutom gillar jag min familj och den saken jag tycker värst om är när jag känner mig korkad. Kanske därför jag umgås med dem. För då känner jag nämligen aldrig så. Men nu är det slut på sånt där lortbeteende. Om du inte kan föra en konversation kan du lika gärna låta bli att ens vinka till mig. HEJHEJ. DÅ.

Kanske måste ni se den flera gånger för att få in allt. Kanske att jag var segare än vad ni är. Men jag gillar idén bakom den här korta historien och hur sant det är. Kvällens tanke: Vi bestämmer med varandra på de här medierna att vi ska umgås, men så när vi är med varandra använder vi oss av medierna för att se vad andra gör. Jag menar egentligen vad är poängen då med att ens sitta i samma rum om vi ändå bara ska sitta inne på instagram och facebook för att uppdatera oss så vi inte missar något. Jag menar egentligen är det alla andra som missar något för att de inte får vara med oss, eller hur? 
Menar såklart inte att jag kommer kasta min Samsung i väggen och sen köra över den för att jag vill utrota den konstanta uppkopplingen, för det tänker jag inte. Vill snarare bara påminna oss om att vi är en generation bortskämda av teknik och en form av ett självskapat Big Brother samhälle där vi själva väljer att ständigt bli övervakade och övervaka andra. Vi får liksom inte glömma bort att det är okej att koppla ur, ligga ful i sängen med chipssmulor på kragen och coca cola fläckar på täcket utan att berätta det för världen. Och heller inte glömma bort att säkert 50% av allt vi ser inte är sant. En människa kan omöjligen vara lika positiv, nöjd, glad och vacker som den verkar på alla de ställen den visar sig. Bara så att ni vet liksom. Vi får bara sluta vara avundsjuka och jaga det som är påhitt.

Over and out.

De senaste dagarna har jag känt att jag haft en liten svacka. Dels att jag inte känt mig speciellt entusiatisk för någon särskild arbetsuppgift som tidigare, och dels att jag bara längtar hem. När jag lagt mig på kvällarna har jag visualiserat mitt rum och hur det är att ligga i min egen säng. Till och med hur det känns att sitta en evighet på en stadsbuss som åker genom Ultuna/Ulleråker istället för bara snabba vägen längs Dag Hammarskjöld. Och jag bor ju inte ens där längre. Jag tror det har med det faktum att det finns ett datum att räkna med, och när man kan säga tid i dagar så känns det bara så märkligt.

 

Så var jag på flygplatsen i onsdags och många av de jag lärt känna på TUI Nordic ska åka hem nu på söndag/måndag och vi kommer med största sannolikhet aldrig att träffas igen. Så vi sa adjö. Det gjorde mig ledsen och så tänkte jag att snart är dagen kommen när alla här säger hej då, och även om vi alla kanske inte hade valt varandra där hemma så är det ändå riktigt sorgligt och jag hatar avsked. Hatar. Så då bestämde jag mig när jag gick och la mig igår att "Imorgon ska jag vakna upp glad. Mindset Amanda, mindset!". Och så blev det så.

 

Idag hade jag utflykt och jag har nog bestämt mig nu för att det är min favorit arbetssyssla. Har gillat nästan allt lika mycket hela säsongen, men utflykter är nog det absolut bästa! Det är för att man kommer mycket närmare gästerna och är personlig. Det känns som man är en hel skolklass där även jag är elev och vi är excalterade över vår utflykt och allt vad vi ska göra hela dagen. Bra dag helt enkelt. Lång dag. Så nu är jag trött och ska lägga mig och kolla på en dokumentär, så fort jag ätit upp min soppa. Eller så kollar jag på "Vem vet mest?" som numera är min hobby här borta sen vår engelska TV-kanal inte har något ljud...

 

 

 

Jag ska berätta för er vad som skrämmer mig med att flytta. Det här med att missa saker är jag helt säker på att ett annat land och upplevelser väger upp. Sverige finns kvar. Men jag är rädd för vardagssakerna. Jag är 21 år och har levt i min säkra lilla bubbla hela tiden. Visst har det hänt saker här som har påverkat livet. Fast vardagslivet skrämmer mig. Min säkra lilla bubbla innebär att så fort det varit jobbigt har jag haft min fantastiska och starka mamma där att rädda mig. Att försäkra mig om att jag är duktig och bra och att löser sig. Det som inte jag kan lösa, det löser hon. Eller andra människor runt om mig som gillar mig. Men nu ska jag för första gången i mitt liv vara ensam. Jag ska inte bo hemma och ha någon som tvättar åt mig. Jag kommer inte få hjälp när jag måste ringa vårdcentralen för att jag har tryck över bröstet och svårt att andas. Tänk om jag får hål i tänderna? Vad gör jag när jag inte har Sveriges fantastiska sjuksystem att luta mig tillbaka på. Det här med att upptäcka hur man tar bussen, vilka restauranger som är bra, vilka sociala regler som gäller, hur jag ska sköta mitt jobb, vem jag ska vara med på mina lediga dagar, vem jag ska dricka kaffe med när jag har några timmar över, vem som ska hjälpa mig att hitta den informationen jag behöver och bara saker som ni vet, alltid löst sig av sig självt för att man har sina humans som är där och finns där och vill vara där.

 

Att skaffa nya vänner nu som jag måste komma överens med VARJE DAG för att de är de enda som finns. Sättet vi vanliga Uppsala-bor pratar med varandra. Att det är helt okej att gå runt och prata med norrländsk dialekt hela dagarna, för det är sånt vi gör. Hur ska jag tackla att gäster kanske skriker på mig eller klagar över en dålig kudde så jag bara vill strypa dem men ständigt måste hålla mitt game-face och bara acceptera och klappa dem på axeln.

 

 

Och vad ska jag göra när jag kommer hem? Jag har inget jobb. Tänk om jag om 7 månader känner att fan heller, jag vill inte hem! Finns inget här att hämta. Och tänk om jag aldrig kommer hem utan bara fortsätter jobba utomlands i flera år och det blir asfett. När ska jag bli vuxen och skaffa ett "riktigt" jobb och utbildning och allt det där som ni andra kommer göra?

 

Herregud. Jag är säkert superfånig. Men känns verkligen jobbigt att lämna min comfort-zone och göra något helt nytt. Har ju bangat flytt till USA 3 gånger, och då skulle jag ändå bott med min kära far. Nu får jag inte ha med någon. Och möjligheten att åka hem när jag vill finns inte. Det är dessa månader som gäller. PUNKT.

 

Men självklart kommer jag få ut hur mycket som helst av att resa bort och bo ensam. Tycker alla människor ska göra det. Bli en del av kulturen, och kanske inte bara slappa på en strand och spendera alla sina sparpengar. Det känns mer verkligt. Man växer. Har alltid avundats och prisat dessa modiga individer som bara drar. Vad ska man i Sverige och göra om man inte har typ en fantastisk pojkvän eller världens bästa och mest givande jobb? Och det är inte hela livet. Det är bara några månader och det kommer bli världens bästa månader i ett land där jag inte kan språket. Jag tror man växer när man åker. Man blir stark, man lär sig sina gränser, man blir sin egen individ tillsammans med andra. Grejen är bara att jag inte riktigt förstått hur länge det är. Har inte ens packat. Känns som jag ska på en veckas solsemester, inget annat. Jag hoppas ni här hemma är starka för min skull och peppar mig och längtar efter mig.

 

Kram

 

P.S. Det var nyss snöstorm utanför. Plötsligt känns Turkiet så mycket bättre.

 

Idag känner jag mig inte lycklig. Dels för att jag igår körde sönder mormors bil efter en bra fika med Hanna och Tilda och måste nu laga den och lägga ut flera tusen som inte är speciellt lägligt just nu. Suger fett. Och sen skulle mormor till Skåne idag och kommer hem först efter jag åkt till Turkiet. Så hon är den första jag sa hejdå till för 7 månader framåt. Känns så jävla jobbigt. Jag är så jävla ledsen. Och nu är jag ensam hemma för de andra också åker till Skåne. Känner mig övergiven, panikslagen, deprimerad och allt bara suger. Försöker och hoppas att Medina-låten ska peppa igång mig då jag faktiskt ska dit palmerna bor. Men det hjälper inte. Jag vill inte säga hejdå till mitt liv i Sverige. Framförallt inte min familj som är dem som jag ringer till när jag är glad, ledsen, undrande eller vad som helst. HUR ska jag klara mig ensam i 7 månader?! Åh. Jävla ångest. Hejdå.

Ni kommer nog aldrig träffa en människa med mer otur i turen än jag. Skulle kunna skriva säkert 7 berättelser om samma sak med samma slut. Jag som var så himla glad för 3 veckor sen, men så ska liksom samma jävla skithistoria upprepa sig. VARFÖR? Tycker jag är snäll, så varför straffar karman mig? Trodde liksom jag tjänat in poäng när man håller tanter i armen upp för en hal backe, ger småbarn en extra krona till sitt godis, står för sin ord, ler mot busschauffören som alla ignorerar. Ja, men när fan ska det löna sig då?! Tror inte på karma längre. Det har aldrig kommit något bra ur att vara snäll mot främlingar. En läxa jag borde lärt mig för flera sagor sedan är att man ALDRIG ska ge sig hän. Muren ska vara kvar så länge det bara går. Och sportnissar suger. Så är det bara. Tjing då.

Idag skrev en kille i min klass att ett tips jag gett honom var det bästa han fått på år och dagar. Tipset var att vill man få något gjort men är en sån som skjuter upp grejer, som jag, så är det bäst att sätta små små mål. Alltså om man har ett monsterarbete så börjar man med att bara skriva om t.ex. geografi. Och sen belönar man sig själv med små saker som att man får bädda sängen, äta ett äpple, ta några godisar, öppna fönstret, gå på toa. Ja, ni fattar. Sen fortsätter man. Ju mer "mål" man klarar, desto gladare blir man, och duktigare känner man sig. Då går hela arbetet bättre. Det är mitt bästa tips. Att bryta ner det man ska göra, vad det än är. Springa 5 minuter på löpbandet och tänka "fan vad bra jag är, jag kör 5 minuter till". Efter 5 minuter kanske man vill springa 5 till. Eller så vill man inte det. Men då har man inte brutit ett löfte mot sig själv. 

Så när ni känner att allt blir för tungt, ta det ett steg i taget och ge dig själv beröm och belöningar. Det är ju det som driver oss människor.

I alla fall, efter att han gjort mig påmind om mitt eget tips så satte jag igång. Har snart skrivit 3 sidor och Turkiets historia, geografi, befolkning, språk, religion osv. Och under tiden har jag belönat mig själv.

Kram på er.

• Doften av en nytänd tändsticka
• Hur vaccumet släpper när ett kaffepaket öppnas för första gången
• Värmen och doften som slår emot en när man går ut ur flygplatsen i USA
• Att vakna dagen efter dagen efter och känna sig som en riktig människa igen
• När man drömmer att man är kär i någon som är helt okej att drömma om och så vaknar man helt sprallig och glad!
• När det surrar i öronen för att man varit på en alldelens för högljudd konsert så man blivit helt trött
• Gåshud när en människa sjunger bra
• Doppa tårna i sjövattnet och det inte är iskallt
• När man kan sjunga med i en låt som är jättejättesnabb
• Att halka på isen men återfå balansen precis innan man faller hårt ner i marken
• Karmapåfyllning i form av att hjälpa en tant över en hal fläck, stoppa en buss så en springande hinner med eller cykla efter någon som tappat sin vante
• Fila ner en nagel som gått sönder
• Dricka varmchoklad 2 på natten för någon för ett sånt intressant samtal att man inte kan sluta prata
• Att måla på slipat trä

Tänk er tanken att kunna läsa allas tankar? En värld där alla kunde läsa allas tankar. Vilket ärligt och ohållbart samhälle vi skulle leva i. Inget stelt småsnack på bussen, inga "jo, det är bra", inga lögnaktiga icke-kärleksförklaringar "vill inte ha med dig att göra", man skulle ha få vänner, man skulle aldrig vara misstänksam. Livet skulle vara enklare, men ensammare och fler bråk men samtidigt skulle man alltid veta vad problemen handlar om. Det skulle inte gå! Tänk vilken tur att vi slipper. Man önskar för ofta att man kunde läsa andras tankar, men tack för att vi slipper.