De senaste dagarna har jag känt att jag haft en liten svacka. Dels att jag inte känt mig speciellt entusiatisk för någon särskild arbetsuppgift som tidigare, och dels att jag bara längtar hem. När jag lagt mig på kvällarna har jag visualiserat mitt rum och hur det är att ligga i min egen säng. Till och med hur det känns att sitta en evighet på en stadsbuss som åker genom Ultuna/Ulleråker istället för bara snabba vägen längs Dag Hammarskjöld. Och jag bor ju inte ens där längre. Jag tror det har med det faktum att det finns ett datum att räkna med, och när man kan säga tid i dagar så känns det bara så märkligt.

 

Så var jag på flygplatsen i onsdags och många av de jag lärt känna på TUI Nordic ska åka hem nu på söndag/måndag och vi kommer med största sannolikhet aldrig att träffas igen. Så vi sa adjö. Det gjorde mig ledsen och så tänkte jag att snart är dagen kommen när alla här säger hej då, och även om vi alla kanske inte hade valt varandra där hemma så är det ändå riktigt sorgligt och jag hatar avsked. Hatar. Så då bestämde jag mig när jag gick och la mig igår att "Imorgon ska jag vakna upp glad. Mindset Amanda, mindset!". Och så blev det så.

 

Idag hade jag utflykt och jag har nog bestämt mig nu för att det är min favorit arbetssyssla. Har gillat nästan allt lika mycket hela säsongen, men utflykter är nog det absolut bästa! Det är för att man kommer mycket närmare gästerna och är personlig. Det känns som man är en hel skolklass där även jag är elev och vi är excalterade över vår utflykt och allt vad vi ska göra hela dagen. Bra dag helt enkelt. Lång dag. Så nu är jag trött och ska lägga mig och kolla på en dokumentär, så fort jag ätit upp min soppa. Eller så kollar jag på "Vem vet mest?" som numera är min hobby här borta sen vår engelska TV-kanal inte har något ljud...