Jag följer Friends på Facebook och där lägger de alltid upp nya historier om personer som blivit utsatta för mobbing när de var yngre. Och jag blir alltid så himla himla ledsen. Lyckligtvis har jag aldrig blivit mobbad. Men jag minns en dag i ettan på gymnasiet när jag blivit ovän med alla mina favoriter i klassen. När det var dags för lunch så stod jag där i kön, med min matbricka och stirrade ut över matsalen och tänkte "var ska jag sitta? Jag har ingenstans att sitta. Åh herregud. Känns som alla stirrar". Jag gick fram till några andra och bad snällt om jag kunde få sitta vid deras bord. Åt jättesnabbt och sen gick jag in på toaletten och grät. Det här var EN dag. EN lunch. Och det var kanske en av de värsta sakerna jag känt. Ja jag vet vad ni tänker. Kanske inte värsta grejen. Men det kändes som värsta grejen för mig. Det kändes så ensamt. Det som gör att det gör ännu ondare är att det finns folk som känner så här varje dag. Varenda dag i flera år. Och jag har inte sett dem?! Varför har vi inte öppnat ögonen mer för att hjälpa folk som mår dåligt varje dag. Dem som aldrig känner sig inkluderade eller värdiga. Och som är så himla ensamma när de inte behöver vara det? Helt övertygad om att det här händer i alla åldrar. När/om jag blir lärare ska jag piska på varenda sate som öppnar sin mun och säger något elakt eller inte låter någon vara med.  Grejen är att man minns saker mycket längre än andra kanske tror. Du kan rädda någon med en snäll kommentar eller helt förstöra den med något motsatt. Och min grej som inte var "värsta"? Ja, man vet aldrig vad folk tar åt sig av. Så var snälla okej. Alla är vi människor!