Här är alla klasskompisar från Sunnerstaskolan. Som 6åring hade amerikanerna ryckt ut alla mina tänder så det ekar tomt längst fram. Det som är så roligt är att i alla fall hälften av alla skulle jag ha en konversation med, och en fjärdedel umgås jag fortfarande med. 14, snart 15 år senare. Är inte det fint? Att man liksom alltid varit där. Att se de små glinen växa upp, göra läxor, strunta i att göra läxor, börja dricka, röka, tatuera sig, skaffa jobb, köra bil, flytta hemifrån, bli vuxna, spela musik, uppfylla drömmar. Och vi har känt varandra när vi gjorde pärlplattor, lärde oss siffror, åt glass framför Nalle Puh i skolan, spelade kula och poggs, inte bli valda på rasterna när man spelade fotboll, bygga kojjor i sovrummet när man lekte, skrev kärleksbrev, lärde sig sin första svordom. Alltså åh. Att man varit liten. När man ser folk som är små och vet att de kommer växa upp och förstöras, eller utvecklas. Elaka blir snälla, snälla blir elaka. Barndom. Så oskyldig. Leka och klättra i ekträd. Inga iPads och mobiler. Cykla med hjälm. Köpa lördagsgodis i den lokala kiosken för en tia och kunna få hur mycket som helst! Ibland vill man ju bara vara en liten knodd igen och bli klappad på huvudet av mamma tills man somnar. 6år och helt oförstörd. Wow.