Jag ska berätta för er vad som skrämmer mig med att flytta. Det här med att missa saker är jag helt säker på att ett annat land och upplevelser väger upp. Sverige finns kvar. Men jag är rädd för vardagssakerna. Jag är 21 år och har levt i min säkra lilla bubbla hela tiden. Visst har det hänt saker här som har påverkat livet. Fast vardagslivet skrämmer mig. Min säkra lilla bubbla innebär att så fort det varit jobbigt har jag haft min fantastiska och starka mamma där att rädda mig. Att försäkra mig om att jag är duktig och bra och att löser sig. Det som inte jag kan lösa, det löser hon. Eller andra människor runt om mig som gillar mig. Men nu ska jag för första gången i mitt liv vara ensam. Jag ska inte bo hemma och ha någon som tvättar åt mig. Jag kommer inte få hjälp när jag måste ringa vårdcentralen för att jag har tryck över bröstet och svårt att andas. Tänk om jag får hål i tänderna? Vad gör jag när jag inte har Sveriges fantastiska sjuksystem att luta mig tillbaka på. Det här med att upptäcka hur man tar bussen, vilka restauranger som är bra, vilka sociala regler som gäller, hur jag ska sköta mitt jobb, vem jag ska vara med på mina lediga dagar, vem jag ska dricka kaffe med när jag har några timmar över, vem som ska hjälpa mig att hitta den informationen jag behöver och bara saker som ni vet, alltid löst sig av sig självt för att man har sina humans som är där och finns där och vill vara där.

 

Att skaffa nya vänner nu som jag måste komma överens med VARJE DAG för att de är de enda som finns. Sättet vi vanliga Uppsala-bor pratar med varandra. Att det är helt okej att gå runt och prata med norrländsk dialekt hela dagarna, för det är sånt vi gör. Hur ska jag tackla att gäster kanske skriker på mig eller klagar över en dålig kudde så jag bara vill strypa dem men ständigt måste hålla mitt game-face och bara acceptera och klappa dem på axeln.

 

 

Och vad ska jag göra när jag kommer hem? Jag har inget jobb. Tänk om jag om 7 månader känner att fan heller, jag vill inte hem! Finns inget här att hämta. Och tänk om jag aldrig kommer hem utan bara fortsätter jobba utomlands i flera år och det blir asfett. När ska jag bli vuxen och skaffa ett "riktigt" jobb och utbildning och allt det där som ni andra kommer göra?

 

Herregud. Jag är säkert superfånig. Men känns verkligen jobbigt att lämna min comfort-zone och göra något helt nytt. Har ju bangat flytt till USA 3 gånger, och då skulle jag ändå bott med min kära far. Nu får jag inte ha med någon. Och möjligheten att åka hem när jag vill finns inte. Det är dessa månader som gäller. PUNKT.

 

Men självklart kommer jag få ut hur mycket som helst av att resa bort och bo ensam. Tycker alla människor ska göra det. Bli en del av kulturen, och kanske inte bara slappa på en strand och spendera alla sina sparpengar. Det känns mer verkligt. Man växer. Har alltid avundats och prisat dessa modiga individer som bara drar. Vad ska man i Sverige och göra om man inte har typ en fantastisk pojkvän eller världens bästa och mest givande jobb? Och det är inte hela livet. Det är bara några månader och det kommer bli världens bästa månader i ett land där jag inte kan språket. Jag tror man växer när man åker. Man blir stark, man lär sig sina gränser, man blir sin egen individ tillsammans med andra. Grejen är bara att jag inte riktigt förstått hur länge det är. Har inte ens packat. Känns som jag ska på en veckas solsemester, inget annat. Jag hoppas ni här hemma är starka för min skull och peppar mig och längtar efter mig.

 

Kram

 

P.S. Det var nyss snöstorm utanför. Plötsligt känns Turkiet så mycket bättre.