Godmorgon! Igårkväll stod tåget stillastående i Knivsta i ca 40 minuter på grund av en personolycka. Det vill säga någon som hoppat framför tåget. Jag är egoisisk och blir frustrerad över att någon sabbar hela sj och jag inte får komma hem när jag är trött och ska hem tidigt. Men jag blir också ledsen över folk som slösar bort sitt liv på det sättet. Det finns inget jag kan komma på som jag tycker är argument nog för att ta sitt eget liv. Inget. Livet är skit ibland. Kärlekar dör. Föräldrar och syskon dör. Vi gör saker vi ångrar. Det går dåligt på ett prov. Vi skadar andra. Vi skadar varandra. Vi är deprimerade. Det gör ont. Väldigt ofta gör det ont. Men det är inget skäl att ta livet av sig. Så vitt jag vet blir det alltid bättre. Det finns inget som heter förevigt. De känslorna du och jag har nu för vad det än må vara kommer försvinna, utvecklas, bli något annat. Jag älskar inte livet. Det suger ofta. Men åh, skulle inte vilja avsluta det tidigt. Vill förstå hur en människa kan göra så mot sig själv och anhöriga. Vad som utlöser det. Man kan aldrig veta. Men vilket litet och okänsligt hjärta de måste ha som känner sig värdiga nog att förstöra livet för så många andra. Håll bara ut. Det blir bättre. Med allt detta menar jag bara att jag önskade folk ville leva. Att folk inte var ledsna. Och att vi andra slutade vara egoistiska idioter som inte bryr oss nog för att förhindra saker som det här. Kram.