Idag känner jag mig inte lycklig. Dels för att jag igår körde sönder mormors bil efter en bra fika med Hanna och Tilda och måste nu laga den och lägga ut flera tusen som inte är speciellt lägligt just nu. Suger fett. Och sen skulle mormor till Skåne idag och kommer hem först efter jag åkt till Turkiet. Så hon är den första jag sa hejdå till för 7 månader framåt. Känns så jävla jobbigt. Jag är så jävla ledsen. Och nu är jag ensam hemma för de andra också åker till Skåne. Känner mig övergiven, panikslagen, deprimerad och allt bara suger. Försöker och hoppas att Medina-låten ska peppa igång mig då jag faktiskt ska dit palmerna bor. Men det hjälper inte. Jag vill inte säga hejdå till mitt liv i Sverige. Framförallt inte min familj som är dem som jag ringer till när jag är glad, ledsen, undrande eller vad som helst. HUR ska jag klara mig ensam i 7 månader?! Åh. Jävla ångest. Hejdå.

Tackar Julia för en bra dag igår med lunch, fika och sen plockmat i Knivsta med henne, Linn och Emelia. Idag ska jag städa, köpa födelsedagspresenter till mina kusiner och fiiiiiiika! Xx

Idag fick jag en ny uppgift som ska vara klar till 06.25 när jag åker hemifrån imorgon. Den är att skriva om Uppsala. Jag har för första gången riktigt roligt. Mycket intressant och det är alltid roligare att lära sig om saker man bryr sig om. Och Uppsala kommer alltid vara mitt hjärta.

 

 

Inte nog med denna roliga uppgift så fick jag hem mina nya arbetsskor till Turkiet. Nike free run 3.0. Svinjävladyra men helt fantastiska. Sitter som en smäck, hur sköna som helst och dösnygga. Rekomenderar starkt. Kostar 1500:- med frakt och går att beställa i nästan vilka färger som helst från Nikes hemsida. Jag var tvungen att ha svarta.

Hej ni!

Just nu är jag så stressad att jag snart går av. Har rent ut sagt panik. Jag vill hinna med livet, men jag MÅSTE få allt annat gjort. Blev försenad för jag inte hade skrivit ut alla mina papper till visumansökan på ambassaden som jag tänkt åka till imorse. Så nu åker jag in vid 12 istället, och då vill jag både hinna fika med Evelina och Julia OCH sen gå på innebandymatchen med Tilda. Men jag måste ju samtidigt hinna skriva klart mitt Turkiet-arbete och hela manuset till Dalarna som är våra slutuppgifter. Till Dalarna åker vi på torsdag med skolan och kommer hem lördag. Inte bara det men då går hela dagen imorgon åt att vara i Norrtälje och göra gud vet vad. Ih, kill me now. Längtar till nästa vecka.

Ja, jag är också medveten om att jag blivit rätt tråkig. Men ibland händer det och det finns tyvärr inget att göra åt det. Synd. Vill ni veta vad jag hållt på med hela dagen? Jo, jag ordnar en 10 dagars rundresa i Turkiet. Det är en del i vår slutuppgift. Alla har olika länder, och smart som jag är knyckte jag Turkiet innan jag ens visste att jag skulle börja jobba där. Kände det bara på mig. I alla fall. Det är sjukt vad med tid det tar att researcha. Man får välja längd på resan själv, men jag tycker 10 dagar är en bra siffra. I denna rundresa ska vi skriva hela dagsplaneringen, vilka sevärdheter vi ska besöka, vad vi ska guida om och hur vi ska bo, vilket mat ingår osv. Utöver det ska vi även ha en stadsrundtur. Jag har valt att guida i Izmir, Turkiets tredje största stad. Jag gillar namnet. Så såhär ser min karta ut för tillfället:

Hojta om ni vill med! (driver, ska inte genomföra den, men det finns flera bolag som har liknande resor för typ 16 000. Kör på dem)

 

Ni kommer nog aldrig träffa en människa med mer otur i turen än jag. Skulle kunna skriva säkert 7 berättelser om samma sak med samma slut. Jag som var så himla glad för 3 veckor sen, men så ska liksom samma jävla skithistoria upprepa sig. VARFÖR? Tycker jag är snäll, så varför straffar karman mig? Trodde liksom jag tjänat in poäng när man håller tanter i armen upp för en hal backe, ger småbarn en extra krona till sitt godis, står för sin ord, ler mot busschauffören som alla ignorerar. Ja, men när fan ska det löna sig då?! Tror inte på karma längre. Det har aldrig kommit något bra ur att vara snäll mot främlingar. En läxa jag borde lärt mig för flera sagor sedan är att man ALDRIG ska ge sig hän. Muren ska vara kvar så länge det bara går. Och sportnissar suger. Så är det bara. Tjing då.

Idag känner jag mig ganska upprörd. Blir så irriterad på sega, oprioriterande människor. FIXA ER SJÄLVA. Men i alla fall, sitter här och skriver på mitt Turkiet-arbete och ska om inte allt för länge åka ner på stan och träffa Lisa. Sen ska jag iväg till Evelina och dricka kaffe, kanske på hennes balkong om jag har tur. Blir klart en bättre dag än igår.

Idag skrev en kille i min klass att ett tips jag gett honom var det bästa han fått på år och dagar. Tipset var att vill man få något gjort men är en sån som skjuter upp grejer, som jag, så är det bäst att sätta små små mål. Alltså om man har ett monsterarbete så börjar man med att bara skriva om t.ex. geografi. Och sen belönar man sig själv med små saker som att man får bädda sängen, äta ett äpple, ta några godisar, öppna fönstret, gå på toa. Ja, ni fattar. Sen fortsätter man. Ju mer "mål" man klarar, desto gladare blir man, och duktigare känner man sig. Då går hela arbetet bättre. Det är mitt bästa tips. Att bryta ner det man ska göra, vad det än är. Springa 5 minuter på löpbandet och tänka "fan vad bra jag är, jag kör 5 minuter till". Efter 5 minuter kanske man vill springa 5 till. Eller så vill man inte det. Men då har man inte brutit ett löfte mot sig själv. 

Så när ni känner att allt blir för tungt, ta det ett steg i taget och ge dig själv beröm och belöningar. Det är ju det som driver oss människor.

I alla fall, efter att han gjort mig påmind om mitt eget tips så satte jag igång. Har snart skrivit 3 sidor och Turkiets historia, geografi, befolkning, språk, religion osv. Och under tiden har jag belönat mig själv.

Kram på er.

 

Nu är det kris. Vem ställer upp som plugghitler? Vem har en piska i garderoben och lovar att slå mig med den när jag latar mig som jag gör nu? JAG MÅSTE PLUGGA. Men jag kan inte. Det har alltid varit mitt stora problem. Att just do it. Kan liksom inte "bara göra saker". Ska jag göra en skoluppgift ska den vara perfekt, annars kan jag inte stå för den. Detta innebär ofta att när motivationen inte finns så gör jag inget. Och då krisar det sig på slutet och jag sitter hela nätterna. Som det kommer bli nu. Har 17 sidor att skriva tills på torsdag om Turkiet. Lycka. Nej.

Så nu blir det kaffe hos Evelina och träning och sen det där köttet jag inte fick igår. Roligare än att sitta framför en dator och ha ångest för att man plötsligt tycker facebook är intressant igen och 7th heaven världens bästa tv-program.
Tja då.

 

Min aktivitet denna vecka har varit under all kritik. Och då har jag ändå gjort en del roligt. Skola, jobb, fått en ny vän att umgås med, ätit lunch med David och ja, en bra vecka bara! Ska snart springa iväg till gymmet och systemet. Två saker som absolut går hand i hand. Kärlek.