Brister ut i text
Hej,
Snacka om att året fick en jäkla kanonstart! Jag landade ett nytt, seriöst jobb som jag bara absolut ville ha, jag blev tillsammans med Axel och sen bestämde sig pappa för att komma och hälsa på över sommaren.
Som att det inte vore nog så blev det ju bara ännu bättre! Jag köpte världens mest fantastiska lägenhet som är så söt att jag nästan dör. Ett obeskrivligt stort renoveringsprojekt, men varför inte? Ska man ha det som man vill var ju detta definitivt chansen. Och så flyttade vi ju ihop i den också. Fick också en ny arbetsplats på ett webbföretag som jag tyckte var perfekt för mig. Så tacksamt att ha ett jobb där folk oftast tackar för allt man gör. Och allt piff som var runt om kring som att köpa presenter, ordna fester, fika, frukostar, fredagsdrink och dylikt. Tänkte varje dag ”Det är som att någon skapat denna tjänst åt mig. Så nice”.
Men så kom sommaren och nu är det snart höst och plötsligt känner jag mig ganska missnöjd med tillvaron. Missförstå mig inte. Jag älskar min Axel och jag älskar min lägenhet. Och arbetsplatsen är fortfarande trevlig. Men det har varit diverse strul som jag inte kan gå in på grund av lojalitet och ni vet sådana grejer gentemot arbetsgivare. Och sen saknar jag mitt gamla liv där jag inte alltid behövde tacka nej till att umgås med mina kompisar på grund av att jag alltid är trött. Går alltid runt och har ångest över att jag är världens sämsta kompis och känner mig samtidigt ensam, trots att jag delvis valt det själv, eftersom det är jag som tackar nej. Tillslut slutar ju folk höra av sig. Och med hälften av gänget är det vad som har hänt. Och med andra halvan så är jag bara en illojal vän. Dessutom när jag är trött och arg på tillvaron tas det också, obefogat, ut på Axel. Och det hela suger.
Jag vet att en miljon människor pendlar varje dag men jag känner mig liksom alltid trött, ingen energi. Och nu när motivationen dessutom sviktar känns allt bara jättetungt.
Dessutom så känner jag att det här med lägenhetsköp är otroligt dyrt. Nu råkar det vara så att det var en förhållandevis billig lägenhet och mamma är en stor delägare i den. Men det är fortfarande lån att betala av, hyra, TV och bredband, försäkring, mat och underhåll. Ni vet. Allt sånt där som vuxna måste göra.
Samtidigt så känner jag mig inte speciellt vuxen. Är så fruktansvärt trött på människor som tycker jag är ”så ung”. Vill bara skrika ”dra åt helvete! Ni vet ingenting”. Liksom ärligt, lägg av.
Och samtidigt som man har de stora grejerna i livet så sitter jag ändå här, outbildad på ett jobb som brukar bemannas av folk som nyss tagit gymnasiet. Så hur gammal känner inte jag mig trots mina 23år? Och jag är trött på att hetsas till att kräva fler arbetsuppgifter när hälften av tiden kan jag inte ens göra de jag har fullständigt för jag behöver godkännande varje gång. Och det funkar inte ens så!
Så mitt mål nu med hösten är att jag ska läsa Matte C på distans för att ha den kursen i bagaget när jag vill söka till universitetet. Jag ska höja mina poäng på högskoleprovet. Och jag ska plugga. Sen ska stå där med en utbildning och när jag är klar ska jag bestämma över mig själv och känna mig mindre korkad. För vet ni vad? Jag är inte det. Jag kanske inte har MVG i alla ämnen, eller 2.0 på högskoleprovet. Men jag är en jäkel på massa annat. Alla måste inte bli läkare, ekonomer och jurister. Vissa av oss tycker helt enkelt inte att det är kul. Det betyder inte att vi inte kommer lyckas. Det betyder bara att vi kan glänsa i en helt annan bransch som är lika nödvändig som din. Man ska inte läsa något som är ”nyttigt” bara för nyttighetens skull. Man ska läsa något som man tycker är kul, för välmåendets skull. Man ska kunna gå hem efter en dag på jobbet och tycka att man haft roligt också.
Så ja, just nu är jag ganska bitter på tillvaron och jag tycker inte det är helt oprovocerat heller. Men kan liksom inte gå in på det djupare än så här eftersom det är internet och folk hittar saker om de googlar. Ska bara låta allt rulla vidare tills det kommer en lösning och så bara tar jag livet härifrån.
Adjö!