Så jag har filosofierat kring vad som är meningen med livet. I början såg jag ingen mening med livet. Vad gör det om en speciell slags skalbagge dör ut i Amazonas? Vad gör det om en fågelsort dör i Lappland? Fortfarande i dessa frågor ser jag ingen mening. Spela roll liksom!
Men människan då? Varför finns det en varelse på jorden som är så smart som människan är om det inte finns någon mening med det? Vad finns det för mening med att vi ska bygga hus, uppfinna glödlampan, tillverka gafflar, sälja julgranar, gå i skolan, vakna tidigt varje morgon och gå till jobbet, lida genom skvaller, skitsnack och mobbing, klippa oss, vara välmående och träna för att få snygga kroppar? Ja vad är meningen med allt detta?
Fortfarande känns det helt flummigt men det enda rimliga svaret jag kan komma fram till varför vi lever är: LYCKA.
All sorg man utstår, allt jobbig tid, all svek och allt kämpande är för att vi också ska kunna känna lycka.
De enda gångerna som jag känner att jag lever är: 1. När jag skadar mig rejält (jävla liv va?) 2. När jag är riktigt lycklig 3. När jag utvecklas och upptäcker mig själv och andra glädjeämnen.
Det är sällan som jag känner WOW JAG ÄR SÅ GLAD SÅ JAG VILL DANSA OCH KYSSA SOLEN! Men de få gångerna som jag faktiskt gör det, det gör livet värt att leva.
Jag skulle kunna dö nu och inte känna att jag missar något speciellt i livet. Det blir säkert bra sen. Men jag vill inte att min familj ska lida, utan vara just lyckliga. Och sen vill jag faktiskt inte heller missa alla "jag gråter av lycka eller är det för att jag försöker dansa på solen samtidigt som jag kysser den?"